Värstascenario. Fyra konstnärer från Grönland

Pressinbjudan

Plats: Lunds konsthall
Tid: Fredag 5 mars kl 12

Värstascenario. Fyra konstnärer från Grönland
Lunds konsthall 6 mars – 30 maj 2021

Då och då fokuserar Lunds konsthall på ett land eller en region vi tycker förtjänar särskild uppmärksamhet från den intresserade allmänheten. I sådana fall kan man fråga oss: ”Har de utställande konstnärerna valts för sitt ursprung eller för sin konstnärliga betydelse?” Och vi svarar: ”Åtminstone av båda dessa orsaker.”

Samma sak gäller Värstascenario. Fyra konstnärer från Grönland. För mer än 45 år sedan, på hösten 1974, stod Lunds konsthall som värd för Grönländsk konst idag. På den tiden var polarisen själva sinnebilden för det oföränderliga eller för oerhört långsam förändring. Idag har vi inte längre råd att vara så trygga, eftersom vi ser hur snabbt istäcket i Arktis smälter undan.

Den 11 mars 2020 stod denna rubrik i The Guardian: ”Avsmältningen av is från Grönland och Antarktis närmar sig värstascenariot för klimatet, varnar vetenskapsmännen.” Vi stal genast nyckelordet till vår utställningstitel, för att påminna om hur aktuellt Grönland har råkat bli.

Den 19 juli 2019 flög Jessie Kleemann ut (med helikopter, ett vanligt transportmedel på Grönland) till glaciären Sermeq Kujalleq i Västgrönland, där smältvattnet porlar hotfullt, för att genomföra ett av sina transliknande performanceverk. Barfota i snön brottades hon med ett ostyrigt svart tygstycke, en ”slöja” eller ett ”segel” mot den starka vinden. Dokumentationen av Arkhticós Doloros förmedlar den fruktansvärda känslan att som aktör ställas inför klimatkrisens absoluta nollpunkt.

Men uppvärmningen är inte den enda lins genom vilken utställningen kan betraktas och begripas. 1995 introducerade Dagens Nyheter sina läsare till postkolonial teori med en serie artiklar beställda av kritikern och författaren Stefan Jonsson. Fotografier av Pia Arke illustrerade alla nio texterna, även Jonssons intervju med henne själv. Serien blev samtidigt en viktig utgångspunkt för Arkes egen essä Etnoæstetik (publicerad första gången 1995), där hon konstaterar:

”Situationen er i sandhed ironisk: Vi er på den ene side, ved vores eget eksempel, et nødvendigt udefrakommende bidrag til den europæiske selvforståelse, på den andre side – netop i kraft af denne selvforståelse – ikke helt på højde med den europæiske overlegenhed, i hovedsagen et kedeligt distanceret element, en utålelig påmindelse om det etniske, det politiske, det økonomiske – alt det ’uæstetiske’ i æstetikken.”

Ledet ”post” i postkolonial ska inte uppfattas alltför bokstavligt. I de flesta postkoloniala samhällen råder ännu det koloniala tillståndet. Att Grönland har världens högsta självmordstal (särskilt bland unga män ur ursprungsbefolkningen) är svårt att förklara om man bortser från att man fortfarande är dansk koloni, ett tillstånd som de factoinfördes av 1720-talets protestantiska missionärer i Västgrönland och upphörde (men bara de jure) 1953, efter att Danmark redan under Andra världskriget de facto överlåtit det mesta av sin överhöghet över världens största ö till Förenta staterna. Även efter Införandet av begränsat självstyre 1979 och dess utvidgande 20 år senare har Danmark fortsatt att betala Grönlands räkningar och garantera dess internationella säkerhet, och USA har behållit sin militärbas i Thule.

Av utställningens deltagare är det bara Julie Edel Hardenberg som är permanent bosatt på Grönland. Hennes konstnärskap iscensätter ett avslöjande av den postkoloniala verkligheten som på samma gång påtaglig och undflyende, symbolisk och bokstavlig. Hon kartlägger nätverk av politiskt och ekonomiskt inflytande som ännu genomsyras av nedärvda koloniala privilegier, och hon använder sig ofta av identitetsmarkörer som de grönländska och danska flaggorna.

Den förkoloniala kulturens överlevnad och återupplivande blir omöjliga att särskilja i Elisabeth Heilmann Blinds omtolkning av uaajeerneq, den inuitiska maskdanstraditionen. Fastän uppenbart uråldrig kan den i arkeologin inte spåras längre tillbaka än till 1100-talet, när förfäderna till dagens grönländska inuiter anlände från Kanada och Alaska. Hon berikar detta immateriella kulturarv med influenser från japansk dans och ”västerländsk” performancekonst.

Denna utställning avser att vara lika hybridartat som de konstnärskap den försöker omfatta, en ren stödkonstruktion som tillåter oss att presentera dessa fyra engagerande konstnärer för den intresserade allmänheten. De tre kuratorerna – Åsa Nacking och Paula Luduşan Gibe från Lunds konsthall, Anders Kreuger från Konsthallen Kohta i Helsingfors – vill tacka alla de deltagande konstnärerna och Pia Arkes son Søren Arke Petersen, som ansvarar för kvarlåtenskapen. Vi tackar också de institutioner som lånat ut sina verk av Arke: Louisiana Museum of Modern Art i Humlebæk, Danmark, Kunstmuseum Brandts i Odense, Malmö Konstmuseum och Nuuk Kunstmuseum. Vi tackar också Nordisk kulturkontakt, med högkvarter i Helsingfors, för dess generösa ekonomiska stöd.

För mer information:

För att säkerställa att pressvisningen kan genomföras utan risk för smittspridning och att avstånd kan hållas ska deltagandet föranmälas. Meddela deltagandet senast måndag den 1 mars till madeleine.malmsten@lund.se. Extern kurator Anders Kreuger medverkar digitalt.

Vi följer utvecklingen och nya instruktioner kan komma.

Kontakt

Madeleine Malmsten
kommunikatör
Lunds konsthall
Lunds kommun
Tel: 046-359 40 35

E-post: madeleine.malmsten@lund.se