Ny utställning på Lunds konsthall: "Spela med, stöpa om"

15 september – 18 november 2012
Pressvisning: fredagen den 14 september kl 12
Vernissage: fredagen den 14 september kl 18–20 

Spela med, stöpa om sammanför fyra isländska konstnärer som förenas i sin medvetenhet om tonens betydelse. Det handlar inte bara om subtilitet. ”Ton” och ”tänja” är besläktade ord, som har att göra med anspänning, ansträngning. Konstnärerna använder sig av skillnaden mellan våra sinnesintryck och vår förståelse av omvärlden, men också av överensstämmelsen mellan det som har form och det som inte har form. Utställningens titel försöker fånga denna sammansatta rörelse: att skildra verkligheten utan synbara invändningar, men samtidigt utmana den genom att översätta det oöversättliga. 

För många av oss känns nog Island ganska bekant, med sitt fornnordiska kulturarv som också är vårt, men samtidigt långt borta: en avlägsen släkting mitt ute i Atlanten. Island har 320 000 invånare och är det minsta nordiska landet. Det har varit självständig republik sedan 1944. Dessförinnan var Island under dansk överhöghet sedan Kalmarunionen 1397, och ännu tidigare en viktig del av det medeltida norska imperiet i Nordatlanten. Redan eddorna och släktsagorna, nedskrivna under 1200-talet, uppvisar den omisskännligt lakoniska sammansmältning av poesi och pragmatism, allvar och lättsinne som kännetecknar dagens isländska kultur. Naturen har också varit en avgörande – kanske allför avgörande – inspirationskälla för den isländska kulturen. Först på sextiotalet kom det isländska konstlivet i kontakt med det internationella avantgardet. 

Magnús Pálsson (1929) är en legendariskt mångsidig och experimentell konstnär från den tiden. Paradoxalt nog är hans konst inte särskilt välkänd ens på Island. Han har heller inte ställt ut i Sverige särskilt ofta. Efter att ha varit aktiv i teaterlivet kom Magnús i mitten av sextiotalet alltmer att ägna sig åt skulptur och installationer. Utställningen i Lunds konsthall omfattar ett urval av dessa, bland dem Gifsbörn [Gipsbarn], 1970, och inte minst Sekúndurnar þar til Sikorskyþyrlan snertir [Sekunderna innan Sikorsky-helikoptern landar], 1976, en ”omstöpning” i gips av mellanrummet mellan helikopterns däck och landningsbanans asfalt, och samtidigt en tredimensionell bild av det starka motorbullret och luftdraget. Magnús arbetade i början av åttiotalet med gipsavgjutningar av mellanrummen mellan människor som lyssnar på eller spelar musik. Senare ersatte han gipsen med text och ljud och röster. Magnús har också varit en drivande kraft inom konstundervisningen på Island. 

Örn Alexander Ámundason (1984) är utställningens yngsta deltagare, men hans konstnärskap står märkvärdigt nära dess grundläggande hypotes – att konsten är fri att pröva varje form av översättning, och att det performativa står i ett intimt men tvetydigt förhållande till det skulpturala. Kreppa: A Symphonic Poem about the Financial Situation in Iceland, 2009, är ett försök att direktöversätta politik och ekonomi (den isländska bankkrisen) till samtida konstmusik. I filmen Styrofoam, Burlap and Plaster, 2011, tolkar den unge konstnären (Örn själv) två unga operasångerskors arior i en serie skulpturer tillverkade av de material som nämns i titeln. 

Haraldur Jónsson (1961) begränsar sig, i likhet med sina äldre kolleger ur sextiotalsgenerationen, inte till särskilda uttrycks- eller tillvägagångssätt utan arbetar med såväl teckning, skulptur och fotografi som text och ljud. På Island är Haraldur också välkänd som skönlitterär författare och filmskådespelare. Lekfullheten och övergångarna mellan dimensioner som utställningstiteln anspelar på finns alltid närvarande i hans konst. I utställningen ingår bl.a. svenskspråkiga versioner av ljudverket Myrkurlampi [Mörkerlampa], 2008–2012, och installationen Emotional Wallpaper, 2000–2012. Dessutom visas ett urval ur den omfattande fotografiska serien TSOYL, ca 1988–2012. 

Ívar Brynjólfsson (1960) betecknar sig själv som en ”fundamentalistisk” fotograf. Han arbetar huvudsakligen i svartvitt, och är till vardags museifotograf och kurator vid Islands Nationalmuseum. Ívars bilder både ”spelar med” och ”stöper om”. Sedan början av nittiotalet har han avbildat det ”icke-exotiska” Island: osålda varor i Reykjaviks butiker, planterade träd längs stadens motorvägar, de mest banala föremål kvarlämnade i de kontor som kandidaterna i presidentvalen tillfälligt hyr. Utställningen innehåller bl.a. utdrag ur dessa sviter: Specimina commercii [Varuprover], 1991–2000, Highway Trees, 2009–2010, Pictures from the Presidential Elections, 1996.